Det ensamma livet

Jag plöjer romantiska filmer på Netflix. Allt för att få lite kärlek i livet. Allt för att inse vad det är jag vill ha. En omöjlig önskan. Ett liv med kärlek. Kanske inte himlastormande. Kanske inte uppslukande eller förgörande. Men med kärlek. Omtanke. En tro på en bättre framtid. Men allt är tyst.

Jag träffade en annan. En som jag kan vara mig själv med. En som är omtänksam. Snäll. Är bra på att hångla. Som verkar trivas i mitt sällskap. Men. Alltid detta men. Han verkar inte tycka om mig lika mycket. Han är inte förälskad. Jag vägrar tippa över och känna för mycket om vi inte är på väg åt samma håll. Det vill jag så gärna intala mig själv. Men ändå ligger jag här med tårar i ögonen. Nu har det gått en vecka utan att vi har hörts. Fast vi verkade vara så pass långt in i förhållandet att jag tycker att vi faktiskt borde tala med varann och faktiskt göra slut om vi inte ska gå framåt. Men nej. Det verkar faktiskt inte vara relevant. Och han saknar mig inte. Inte så mycket att det är värt att höra av sig. Alltså vill han inte. Inte han heller. Vad är det för fel på mig? Är så otroligt trött på att vara ensam.

Tiden rinner {iväg}

Sommarn och hösten försvann i ett stilla dunkel. Fullt av tårar och ensamhet. I slutet på juli tog jag mig i kragen och frågade Mr K om vi inte kunde försöka, om han var intresserad. Men nej. Inte tillräckligt intresserad tydligen. Alla dessa tårar.

Men så började allt igen och flirtandet, flirtandet.

Hur kan allt vara precis likadant men ändå så förändrat? Tårarna rinner igen. Tårar av smärta. Tårar av ensamhet. Jag vet att jag inte borde. Borde inte tänka på honom. Men en danskväll blev en middag med vänner istället och det var roligt, mysigt, flirtigt och nervöst. Vi hamnade i samma säng och jag fick äntligen känna hans läppar mot mina. Ok, inga fyrverkerier och då, just då tänkte jag att ja det kanske inte är så bra ändå. Jag kommer inte behöva tänka på honom, eftersom det här inte kommer att leda någonstans eftersom vi inte känner något. Och vi pratade länge om det. Vi pratade om varför vi inte kommer någonstans. Och han pratade om att han är rädd och samtidigt ute efter himlastormande känslor. Och jag pratade om att jag är intresserad och tycker att så fort vi kommer  någonstans så... Så backar jag, sa han. Ja. Så är det ju. Men om han inte vågar, om han fortfarande kanske har känslor för någon annan, någon annan som jag förstått har haft hans hjärta, ja då kan vi inte försöka. Då måste vi dra ner på flirtandet.

Men det finns ju något mellan oss sa jag och nu skär det i hjärtat att skriva det. Ja det finns en attraktion mellan oss sa han, annars skulle vi inte ligga här. Och jag trodde att jag skulle klara av det här, att vi inte ska bli vi. Det kändes som att det var lugnt. Jag hade accepterat det. Men nu några dagar senare ligger jag här i sängen och tårarna vill inte sluta rinna. Och inget har jag hört från honom sen dess. Och jag vet, vet att jag bara väntar på att han ska skriva och säga att han vill försöka. Att skit samma om han är rädd, nu försöker vi. Eller bara att han ska höra av sig så vi vet hur det kommer att bli. Så det inte blir konstigt på jobbet. Väntar på att han ska börja flirta igen. Men han sa nej. Han sa nej. Hur ska jag kunna gå framåt? Utan honom?

Slut på något som {inte} hann börja

Tydligen kan man tolka saker olika. Tydligen så hade vi inte bestämt att ses. Jag försöker tränga bort alla tankar på honom. Ibland går det någorlunda. Ibland går det inte alls. Jag är grinig och har inget tålamod. Vill egentligen bara ligga i sängen och sova bort framtiden. Är ledsen och ser ingen ände på ensamheten och såret i hjärtat blir bara större. Vi har inte setts och det är bara bra. Han måste bort ur mitt hjärta, jag vet bara inte hur. Vi skulle umgås i midsomras på fest men det blev andra planer. Fasar för när vi kommer att ses. Vet inte hur det ska gå.

Stilla {hopp}

Det lilla lilla hoppet spirar när Mr K hör av sig och så skickas det meddelanden hit och dit. Vissa dagar många många, vissa dagar bara ett. Jag är nervös när vi kommer att ses. Leendet får mig att smälta och det är fantastiskt att vara i hans armar. Det känns som att vi kommit över något osynligt hinder när det blir intimt och allt bara flyter på i dansen. Det känns som att vi flirtar och med hans hand på min höft vill jag bara vara kvar i nuet. Men dansen tar slut. Fast vi pratar och det känns plötsligt som att det finns flera olika vägar att gå framåt. Nu ska vi ses, jag tog mig äntligen i kragen och frågade. Då måste han väl ändå förstå att jag är intresserad? Men så kommer förkylningar i vägen och jag är rädd att han kommer att ångra sig och inte vilja ses. Jag vet inte. Var det för mycket när vi sågs? Nu har han inte svarat på mitt meddelande och på en gång börjar tankarna snurra. Han tycker inte om mig så. Han vill inte ses. Hur kunde jag tro att det som är mellan oss är mer än vänskap? Men jag vill tro. Jag vill hoppas. Efter all den här tiden borde vi väl ändå få hångla lite? Är det för mycket begärt?

Inte på {fest} heller

Inte ens på fest där "alla" i stan var där fanns det nån som ens fick mig att titta lite extra. Bara mer av känslan att här i stan finns det ingen som kan se mig. Ingen som får det att bulta lite extra. Bara ett stråk av obehag när jag tror att jag ser han som såg mig för en sekund, han som frågade om jag ville dela allt. Stressen över att träffa exfästmannen när han har förlovat sig med någon annan. Så delade sig havet av människor och det var inte han. Obehaget av att kanske se honom ersattes av rädslan att jag kanske aldrig kommer att få en andra chans. Med någon.

Allt jag vill känns som en utopi. Så less på att vara ensam. Så less på att leta där det inte finns någon. Men när jag fortfarande undrar varför du inte hör av dig så är det ju inte så konstigt att jag inte ser nån annan.

Vad hjälper mot {tystnaden}?

Så det verkar inte vara du. Nu är du tyst och jag ska bara glömma och gå vidare. Trots pepp av hjälpsamma vänner som försöker styra upp och reda ut vad som är vad så faller jag sönder när han inte hör av sig. För nånstans så kommer jag inte undan fakta. Om han var intresserad borde han höra av sig. Han har inte hört av sig. Han undrar inte vad jag gör. Han behöver inte veta när vi ses igen. Önskar jag kunde vakna imorgon och allt var bearbetat. Önskar jag kunde se på livet med nya ögon. Istället fyller jag hjärtat med fler tårar och hoppas att jag inte drunknar i natt. Jag undrar var du kommer att vara i morgon. Undrar om vi kanske ses. Men du undrar inte. Du är tyst. Igen.

Det verkar inte vara du. Finns det någon alls?

Att {våga} tänka på evigheten

Hur svårt ska det vara? Detta eviga fram och tillbaka, måste vi verkligen hålla på med det hela tiden? Kan vi inte bara träffas och se? Kan inte någon av oss bara ta sig i kragen och få något att hända? För det känns, känns i mig att vi borde i alla fall få prova om det här kan vara något. Men nu när vi har hörts av och till i två veckor så är det ikväll tyst så tyst. Och nej jag har redan hört av mig idag så jag kan inte igen. Mitt hjärta kan inte med att jag kanske har fel, kanske är du inte intresserad längre. Men jag undrar var du är. Var är du? Jag önskar att det inte bara är jag som känner att det här faktiskt kan vara något verkligt. Jag hoppas att det är därför som du inte hör av dig, för att du också är rädd för att det här är på riktigt. För jag är rädd, rädd så jag har svårt att andas. Att chansa att få mitt hjärta trampat på igen får mig att må illa. Men jag tror att det är något här. Om jag vågar vara ärlig så tror jag att vi faktiskt kan vara något. Om jag är ärlig så skulle jag inte ha så svårt att släppa taget om tanken om oss om jag faktiskt inte trodde att det här kan vara verkligt. Det här kan vara evigheten. Bara skriva det här gör att jag slits itu av oro. För tänk om du inte vill? Men tänk om? Tänk om det kan vara du och jag in i evigheten?

Dagens lånade {haiku}

Morgon och kväll
Någon väntar på Matsushima
Enkelriktad kärlek

Ibland står orden mot mig lika hårt som de kunde göra när jag var 15, 18, 20. Mitt i dagens filmmaraton får orden mig att stanna filmen och höra dom om och om och om igen. Hur många gånger ska jag vara den med enkelriktad kärlek i överflöd? Kommer någon att stå morgon och kväll och vänta på mig? Varför har jag så svårt att tro på det? Tro att jag kommer att släppa in någon i mitt innersta? Finns det något att visa? Är jag egentligen så tom och tråkig som jag ibland tror? Vad finns inom mig? Ja förutom längtan och ångest?

Livet {livet} livet

Helgen har kommit och gått i en väldigt fart. Den dansanta gjorde sitt bästa för att få fram känsla i dansen men hur jag än försökte vandrade tankarna till han som inte var där. Men jag tog mig i kragen och hörde av mig och nu skickas det meddelanden lite försiktigt fram och tillbaka. Men det är så kamratligt att jag blir less. Önskar att jag var på ett annat plan. Önskar mig ett liv som inte är här. Och hur jag än hoppas att jag inte kommer att vara ensam hela livet kommer jag ändå aldrig att få allt jag vill ha. Det är bara sorgligt. Hur ska man förklara för andra om saknaden efter någon som inte finns, någon som aldrig kommer att bli till? Lika lite som jag kan förstå den omedelbara kärleken till sitt barn, lika lite kan de som är föräldrar förstå min sorg och saknad. De kan säga att de förstår men hur ska de kunna det när de har fått det som jag inte har?

Tid att {välja}

Dagarna går och jag pendlar mellan att satsa och att lägga ner, flera gången om dagen. Han har ju inte hört av sig. Då är det kanske försent? Bara för att han medgav att vi flirtat betyder inte det att han är intresserad nu. Då borde han väl ha hört av sig? Då är det lika bra att lägga ner. Lägga ner på riktigt. Men om han faktiskt är intresserad då viskar mitt hjärta. Ge inte upp, satsa lite till viskar det. De få som jag pratar med om det här, de få som vet att han finns ställer sig på olika sidor. Visst tycker han om dig men inte lika mycket som du tycker om honom. Ska du inte ha någon som är mer framåt? Nån som tar tag i saken och visar vad han vill, säger vad han vill? Och jag blir rädd och backar. Ska du inte ge det en chans säger andra, nu när du vet att det finns en möjlighet? Det är de rösterna jag vill höra på men vet inte om jag vågar. Vet inte om mitt hjärta orkar med mer besvikelser.

När jag ser att han ringer på jobbet hoppar jag till och vet inte hur jag ska svara. Han har ringt fel men vi pratar lite. Besvikelsen står över mig som en kalldusch när jag inser att vi inte kommer att vara på samma ställe i helgen. Han har så lätt slagit sönder mina förhoppningar och hela eftermiddagen blir förvirrad och okoncentrerad. Jag som försökt tuffa till mig för att reda ut det här när vi ses nästa gång. Nu vet jag inte när nästa gång blir och det tär på mig, på mitt hjärta. För jag vet att det är dags att bestämma mig. Bestämma om jag ska försöka lite till eller om jag ska ge upp. Ge upp låter konstigt. Att satsa låter skrämmande. Jag vet inte ens hur jag skulle börja ta kontakt nu. Kanske jag ska ge mig några dagar till att vela?